En församling bildas

Front-Jubileeumsskriftmissionskyrkan arvika 150 år. 1860 – 2010

 

Läs hela jubileumsskriften, Klicka här
Jubileumsskriften kan köpas / beställas på kyrkans exp.

 

 

 

Väckelsen – en folkrörelse

Året var 1877 – ett år innan Svenska Missionsförbundet bildades – och den nya väckelserörelsens förgrundsgestalt Paul Peter Waldenström var i Arvika på årsmöte med Vermlands Ansgaiiförening. Det var en kraftfull rörelse som kunde samla mycket folk. Det visade sig också i tidningarnas rapporter som uppskattade antalet mötesdeltagare som kom till Arvika till 10 000 personer.

Västra Värmland var i hög grad med och formade väckelserörelsen. Människor i Jösse härad med dess tio socknar präglades tidigt av det som kom att betecknas den ”fria andliga verksamheten”. De enskilda individerna fick beteckningar som ”troende” eftersom de tog ett aktivt ställningstagande för Kristus, ”läsare” eftersom de aktivt började läsa bibeln och uppbyggelselitteratur, ”omvända” eftersom de bytte livsstil och ansåg sig följa de bibliska direktiven för livet och ”Guds ords vänner” då de aktivt ville sprida sitt budskap vidare till andra. Tidigt organiserade sig värmlänningarna i missionsföreningar som sedermera blev missionsförsamlingar.

Några förgrundsgestalter

I Arvikatrakten började väckelsen på samma sätt som på många andra orter – genom kvinnor. ”Faster Anna i Mellbyn” – Anna Olsson hade förmodligen kommit till tro i Järnskog genom möten med norska predikanter som kommit över gränsen. I början av 1850-­‐talet flyttade Anna tillsammans med sin bror Olof ”Ola” Olsson till Mellbyn där också ”Ola i Mellbyn” kom till tro. Syskonen öppnade genast sitt hem och inbjöd grannar till möten och det dröjde inte länge innan en grupp regelbundet samlades i deras hem. En andra åtgärd – som också tycks ha kännetecknat många av väckelsens platser – var att satsa på skola.

Folkskolans utbyggnad hade, trots den allmänna folkskolestadgan, inte nått till alla delar av de västvärmländska bygderna varför Anna, i samråd med kolportören Olof Wester och prosten L.P. Gagner, satsade sina pengar på att anställa en lärarinna, Matilda Eriksson. Mamsell Eriksson undervisade med början 1854 i skolan med 20‐30 barn på vardagarna och medverkade i uppbyggelsemöten på helgerna. Det började talas om väckelse i många av socknarna i Jösse härad.

Bondstugor öppnades för möten. Människor och predikanter vandrade runt mellan byarna och människor kom till tro. Predikanterna med en låda traktater på ryggen kallades kolportörer och vandrade runt och knackade dörr, delade ut andliga traktater och ordnade samlingar med predikan och sång där dörrar öppnades.

De första predikanterna kom sannolikt från väckelsen i Kongsvingertrakten i Norge men inom några år kom  tillresande kända namn från den svenska rörelsen. Så gästades Arvika flera gånger av både Paul Peter Waldenström och C.J. Nyvall. Viktigast var utan jämförelse ändå den lokala anknytningen genom eldsjälar som ägnade sin tid till att sprida budskapet vidare.

 Missionsföreningar organiseras

När väckelsens folk slöt sig samman skedde det genom missionsföreningar varav Arvika anslöt sig till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Först ut i Arvika var Mellbyns missionsförening 1860 (samma år bildades Brunskogs missionsförening) och något år senare var det Gunnarskogs tur. Redan i slutet av 1850‐talet hyrde Olof Olsson en lokal inne i Arvika hos en handsmakare Eriksson. Hit inbjöds Arvikaborna till möten. Ett par år senare bytte Mellbyns Missionsförening lokal och hyrde delar av den Linnarsonska gården för sina gudstjänster. I denna lokal startades också den första söndagsskolan i tätorten under mamsell Edgrens ledning. Lokalen togs senare över av Westra Wermlands  Sparbank.

Missionsrörelsens folk kom tidigt att kombinera ”möten” där Guds ord förkunnades genom predikan och sång med en tydlig demokratisk strategi. Det var en lekmannarörelse – en folkrörelse – som växte fram där föreningar bildades med styrelse, ordförande, kassaförvaltare och beslutsfattande genom församlings-­‐ och årsmöten. Protokoll skrevs prydligt och bevarades till eftervärlden. I stadgarna för Arvika Missionsförening vid 1860‐talets mitt står de demokratiska idealen tydligt inskrivna, med principer som att alla har en röst och att det är majoritetens beslut som vinner.